Personliga berättelser

Hej. Jag är en beroende som heter Anton. År 2009 gick jag på mitt första möte och det gjorde ett starkt intryck på mig. Jag minns det fortfarande ganska tydligt trots att jag samtidigt tände av. Men jag har inte varit drogfri så länge. I efterhand har jag förstått att jag fortfarande trodde på och ville göra det på mitt eget sätt.

"fick endast ha kontakt med präst, frivård, advokat – och Anonyma Narkomaner"

År 2012 blev jag beviljad behandling, jag hade kapitulerat inför drogerna men jag återföll i beteenden. På grund av det blev jag häktad, strax efter min 1 årsdag. Jag satt med fulla restriktioner och fick endast ha kontakt med präst, frivård, advokat – och Anonyma Narkomaner. Jag fick ringa min sponsor gratis, en rättighet jag tog till vara minst en gång om dagen. Det höll mig flytande. Dessutom började jag be, ofta, till något jag började få en uppfattning om. Så man kan säga att jag under den tiden kom i kontakt med min Gud. Min 1årsnyckelring hängde jag på väggen i cellen och den lös med sitt sken på nätterna. Jag var livrädd och grät mycket, jag ville inte hamna i fängelse.

"NA kunde komma till häktet och lämna en Basic Text."

Min kärleksfulla sponsor ordnade så att en medlem i NA kunde komma till häktet och lämna en Basic Text. Den läste jag från pärm till pärm. Dessa tre saker, min sponsor, Basic Text och att be bidrog till en någorlunda hanterlig tillvaro. Senare på anstalten skrev jag klart mitt första steg, för då jäklar hade jag fattat att jag måste göra det här till 100 %. Annars slutar det med fängelse, institutioner eller död.

"Jag hoppas att det sitter någon i sin cell just nu, som hittat Basic Texten som jag lämnade kvar – och finner hopp."

Efter muck träffade jag min sponsor för första gången. Lämnade över mitt första steg och tog 18 månader samma dag. Sedan dess har mitt liv blivit bättre och bättre. En tid senare träffade jag personen som lämnade boken till mig. Jag tackade honom hjärtligt och vi var båda väldigt berörda av denna kära återträff. Han hade ju ingen aning om vem han lämnade boken till. Jag hoppas att det sitter någon i sin cell just nu, som hittat Basic Texten som jag lämnade kvar – och finner hopp.

Idag har jag drygt 4 år. Jag tar ansvar för mitt tillfrisknande, har en fantastisk sambo och en underbar liten son. Jag känner mig tacksam, känslosam, levande och nyfiken på livet. Grunden till alla dessa enormt vackra gåvor är att jag sköter mitt program där prioritet nummer ett är att tillfriskna. Tack NA för att jag får vara med här, utan det är jag chanslös.

Det började i tonåren. Jag ville ha kul, festa. Jag var blyg men ville samtidigt ha bekräftelse. Helst från killarna. Oftast blev jag fullast på festen. Jag var tjejen som hade det lite “för kul”. Jag träffade en äldre kille och flyttade hemifrån tidigt. Ingen kunde säga till mig hur jag skulle leva mitt liv. Jag kände mig vuxen och skulle klara av att ta ansvar för mig själv. Jag gick aldrig på gymnasiet och jag hade usla betyg från grundskolan. Jag började arbeta på så kallade praktikplatser där man fick någon symbolisk summa om dagen så det här med ekonomin gick inte riktigt ihop. Två år senare var förhållandet slut. Jag var då sjutton år och vägrade erkänna mig besegrad och flytta hem till mina föräldrar igen. Envist stolt skulle jag fortsätta att klara livet på egen hand. Jag fick hjälp av socialtjänsten med en liten etta och det dröjde inte länge förrän det var förfest och efterfest i min lägenhet på helgerna. Festandet kostade pengar och plötsligt var det svårt att betala räkningarna på kabeltv och telefon mm. Jag hamnade i en ond cirkel och jag var alldeles för stolt för att be om hjälp. Jag blev vräkt men lyckades på något sätt få en ny lägenhet, jobb och pojkvän Men min dåliga ekonomi och mitt sätt att skyffla problemen under mattan och festa bort dagens ångest kom ikapp. Jag hittade nya vänner som festade på annat än alkohol och snart var mina problem större än någonsin.

"Livet rusade på och varje försök till nystart i lägenheter, relationer och arbeten slutade i katastrof."

Drogerna var lösningen på mina problem och så länge det fortsatte blev ingenting varaktigt. Tillslut gav jag upp med att försöka starta om. Jag hade fullt upp att klara mig igenom dagen. Drogerna hade fullständigt tagit över. Jag var nu bostadslös och höll till under en presenning utomhus med en spruta i armen och tyckte att samhället svikit och att livet inte var för mig. Det tog ytterligare några år. Det gick inte längre att förneka för andra den sanna naturen av mina problem och efter ett fängelsestraff och tio år som hemlös gav jag upp och tog emot hjälp.

När jag först kom till Anonyma Narkomaner visste jag inte vad andliga principer var. Jag var trött och sliten och hade tappat tilliten till mig själv och andra människor. Sakta men säkert har jag tagit en dag i taget utan att plocka upp någon drog igen. Jag har med hjälp av det hopp de andra drogfria vännerna i Anonyma Narkomaner gett mig haft modet att påbörja min resa genom de 12 stegen. Stegen har gett mig en inblick i mitt eget liv och på hur mitt sätt att hantera mina känslor i med- och motgång verkligen sett ut. Jag har insett att jag har en benägenhet att fly från det “jobbiga” och överdriva det “roliga”.

"Jag har fått lära mig vem jag är och hur jag brukade göra och hur jag med hjälp av andliga principer kan göra idag istället för att gå i gamla mönster och beteenden."

Dessa principer som består av tro, tillit, mod, självacceptans, ödmjukhet, tålamod, tolerans, empati, villighet, självdisciplin, åtagande, kärlek och medmänsklighet m.m. är idag det jag försöker tillämpa på daglig basis. Min envisa kamp i förnekande är idag utbytt till en stark vilja av att vara ihärdig i att utmana mina rädslor i livet på livets villkor. Jag har idag en stark tro. Inte på någon farbror på ett moln utan på den starka kraften i det terapeutiska värdet av att en beroende hjälper en annan. Förr ville jag vara alla till lags och finnas till för alla.

Idag försöker jag efter bästa förmåga att vara kärleksfull mot mig själv och sätta sunda gränser. Idag försöker jag att bekräfta mig själv istället för att söka den hos någon annan. Visst kan det vara svårt med balans ibland när jag finner mig uppslukad i något roligt eller är hysteriskt orolig inför ett prov i skolan. Idag får jag bevis dagligen på att jag klarar av det mesta jag oroat mig för och via Anonyma Narkomaner blir jag påmind om vilka andliga principer jag behöver tillämpa.

Jag har idag kommit en bra bit på väg och har genom att böja på nacken och göra fotarbetet numera en lägenhet som inom kort blir mitt förstahandskontrakt. Jag har tillämpat tålamod och låtit mitt tillfrisknande ta den tiden som faktiskt krävs. Jag har under tre års tid läst in kärnämnena på gymnasienivå och om tre månader är jag färdigutbildad inom ett yrke jag drömt om att arbeta med. Det har stundom varit tufft och jag har tvivlat på mig själv och ibland trott att jag har tagit mig vatten över huvudet.

"Men med min sponsor i Anonyma Narkomaner och de andliga principerna så har jag haft modet att stanna kvar och att hänga i."

Sakta har jag lärt mig att leva på den ekonomin jag faktiskt har och det har stärkt mig i min tro att allt är möjligt om jag bara vill och är villig att prioritera därefter. När jag skriver det här slår det mig hur enormt tacksam till mitt liv jag är och hur mycket kärlek jag möts av. Idag har mitt huvudsyfte ändrats från att jaga droger för att må bra till att finnas för andra kvinnor som varit i min situation och kicka på livet på livets villkor. Idag har jag ett val. Jag väljer att tro att livet är för mig och bara för idag väljer jag bort droger.

/Linda

Hej! När jag blev tillfrågad om att berätta om NA och familjen, alltså hur jag tillämpar programmet hemma, visste jag inte vad jag skulle säga. Gör jag något extra hemma? För när du har varit med i programmet ett tag, och vill ha ett liv att vara stolt över, måste du ändra ditt sätt att leva annars kommer det bli väldigt tuff och ensamt. För mig handlar NA om ett nytt sätt att leva, grundat på de andliga principerna. Så enkelt kan jag förklara det! Vi blir attraktioner, produktiva medlemmar i samhället som det står i våra traditioner genom att leva i programmet. När jag började gå på möten hade jag kört slut på alla mina resurser och visste inte vad mer jag kunde göra för att hålla mig drogfri och hade gett upp även tanken på det.

Jag kom till NA i förtvivlan och hade inget hopp kvar. Jag hittade mötena genom NA Sveriges webbsida och gick på mitt första möte tillsammans med en annan medlem, rädda och besegrade i september 2003. När jag klev in i rummet var det enda jag märkte olikheter: Jag kommer från en annan kultur, använde inte samma drog som de använde, det var egentligen dessa människor som jag inte ville ha någonting med att göra i det aktiva, hur ska de kunna hjälpa mig tänkte jag! Men jag möttes av kärlek, empati, hänsyn och respekt. Medlemmar kom fram och pratade med mig under pausen och sa till mig att komma tillbaka, och det gjorde jag och sen dess har jag inte behövt använda. Jag är evigt tacksam för just denna grupp där jag gick på mitt första möte. Jag lärde mig tidigt att:

”av våra gruppers erfarenhet har vi lärt oss att de som fortsätter komma till våra möten regelbundet förblir drogfria”

WOW så enkelt det kan vara. Jag har gått på möten, arbetat i stegen och gjort service och som ett resultat av allt detta har jag ett liv som jag aldrig kunnat drömma om. Från en osäker, oansvarig, rädd och fördomsfull person till en säker, kärleksfull, ansvarsfull och omtänksam man, pappa, son, vän och arbetskollega.

Det har inte varit lätt. Sista gången jag använde blev jag utslängd från mitt hem. Min fru var helt enkelt trött på alla mina lögner som hon hade hört i 10 år. Hon ville inte ha någonting med mig att göra och hon ville inte att vår son som då var ett och ett halvt år gammal skulle ha en aktiv beroende till pappa.

Men ni hjälpte mig. Sakta men säkert började jag lära känna mig själv och älska mig själv och kunde börja ha sunda relationer med andra människor. Jag började tro på att jag var värd allt det goda som livet hade att bjuda. Hon såg förändringen hos mig och märkte att denna gång var det annorlunda. Jag ville förändra mitt liv och jag behövde hjälp. Att jag vill komma tillbaka och ta mitt ansvar som man och pappa. Efter ett par månader fick jag en sista chans och jag är väldigt tacksam för det. Det tog två år innan hon kunde säga att hon älskar mig och ytterligare 2 år innan hon kunde lita på mig för att skaffa ett barn till, en dotter.

Som sagt har det inte varit lätt under alla dessa år i tillfrisknandet, men programmet har lärt mig att tillämpa alla dessa principer i alla mina angelägenheter och jag gör det efter min bästa förmåga. Jag tillämpar första traditionen, vår gemensamma välfärd hemma. Det som är bra för hela familjen är även bra för mig. Gemenskapen har lärt mig hur jag ska vara en ansvarsfull man och pappa hemma. Jag har fått nya värderingar i mitt liv och jag lär mina barn dessa värderingar som är viktiga. Jag har fått min självrespekt, självkänsla, självinsikt och självförtroende tillbaka.

"Allt NA har lärt mig och visat mig tillämpar jag hemma och vet ni vad, det fungerar"

Jag är inte samma person hon gifte sig med och hon är inte samma person som jag gifte mig med. Vi har förändrats till det bättre. Idag, efter 23 år som gifta, kan jag säga att konflikter och skilda åsikter alltid kommer finnas och det är det som är det fina. Genom att klara av svårigheterna kommer vi varandra närmare och stärker vår relation.

Att kunna tillämpa ärlighet, öppet sinnelag och villighet, tålamod och kärlek. Min gamla sponsor brukade upprepa en mening som jag försöker tillämpa i mitt liv: Om det inte finns kärlek i dina handlingar får du tänka om! Och alla andra principer som gör livet enklare att leva.

NA har inte bara blivit en del av min familj, NA är en stor del i min släkt nu. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka de som har gått före och gjort detta möjligt. NA har räddat mitt liv. Jag är en tillgång för min familj och mina barn har en pappa som de är stolta över. Vad jag kan göra är att fortsätta på tillfrisknandets väg och visa att programmet fungerar även för en som jag. Jag är en tacksam beroende som heter Sia

En personlig berättelse om att ”komma tillbaka” och hitta glädje och kärlek i Anonyma Narkomaner. Jag är uppväxt i södra Sverige, tillsammans med en social mamma som kände alla grannar och en egenföretagande pappa, lillasyster, hund och katt. Jag hade, för vad alla andra kunde se, en normal uppväxt med en fin familj som alltid var glad och var välkomnande mot mina kompisar. Sanningen är att bakom stängda dörrar gömde sig ett liv av taxifester, fylla och bråk. Vi fick det mesta vi ville ha som barn. Jag hade en cool moped, vi fick en häst, jag var duktig på fotboll och det gick bra för mig i skolan. Allt såg bra ut utåt, men jag var trasig på insidan. Varje dag efter skolan stod jag och var orolig om mamma skulle vara full när jag vridit om nyckeln och öppnat dörren.

"Under åren som kom blev jag gravid…"

När jag var 12 år drack jag för första gången och det blev snart fylla varje helg, jag var ”hemma”. Det bästa var att jag slapp vara omkring min familj. När jag var 19 år började jag jobba på Gran Canaria och använde droger dagligen – några år senare la jag in mig på avgiftning i Sverige. Under åren som kom blev jag gravid, separerade från sonens pappa, började missköta jobbet mer än någonsin och tog avstånd från riktiga vänner och blev mer och mer isolerad även om det alltid var ”folk” hemma.

När jag ser tillbaka på denna tid så minns jag en trasig tjej som önskade att livet skulle ta slut. Jag var så trött på mig själv, på livet jag levde, och på den tomhet jag kände inom mig. Drogerna fungerade inte längre som förr, så jag var tvungen att använda MER. Jag utnyttjade vänner och relationer byttes ut efter humör och drogsug. Visst hade jag kontakt med mina föräldrar som försökte hjälpa mig, men jag gjorde dem besvikna gång på gång genom att alltid välja drogen först. Min självkänsla var i botten och jag hatade verkligen mig själv och mitt liv. Att vara mamma var ingenting som gav mig glädje heller, trots att jag älskade min son över allt annat. Jag kände ingen lycka för någonting längre. Jag ville inte leva, men jag vågade inte dö. Jag hade tappat allt hopp om framtiden.

"Hon hjälpte mig hem till Sverige igen och väl hemma satt jag med dödslängtan och grät floder medan jag på Googlade “NA” och hittade en hemsida."

Desperat, hopplös och pank ringde jag till min syster från ett land långt hemifrån och önskade att livet bara skulle ta slut. Under dessa samtal berättade hon om en vän som gick på möten i något som hette ”NA”. Hon hjälpte mig hem till Sverige igen och väl hemma satt jag med dödslängtan och grät floder medan jag på Googlade “NA” och hittade en hemsida. Jag skrev ett mail och det var inte långt. Det var något i stil med att jag inte orkade leva mer och att jag behövde hjälp. Jag fick ett samtal av en kvinna dagen efter som frågade om jag ville följa med på ett möte. Vad hade jag att förlora liksom? Jag mötte upp henne dagen efter och gick på mitt första NA möte.

På något vis kände jag mig hemma och blev fylld av ett slags värme och hopp. Jag förstod inte alls vad som skulle hända på dessa möten eller ens vad som hände men jag fick en känsla av att detta var bra för mig. På vägen hem efter mötet gick och lyssnade på musik och kände mig som en lycklig 14 åring igen. Jag skuttade till tåget och kände en sådan lycka så jag fick hålla mig i skinnet för att inte börja dansa loss på stationen.

"Jag började skriva i stegen och insåg att det var en personlig förändring jag behövde göra"

Jag fortsatte att gå på möten men jag kunde inte hålla mig drogfri i längre perioder. Det blev många återfall som till sist berövade mig på allt och jag var återigen den tomma trasiga tjejen som dessutom var hemlös och blivit av med sonen som flyttat till sin pappa. År 2014 tog jag återfall igen, men i samband med detta så fick jag kontakt med en fin kille i gemenskapen som hade kommit in i programmet efter mig. Han var fortfarande kvar och hjälpte mig att komma tillbaka.

Denna gång tog jag ett beslut om att ge HELA programmet en chans och jag kan idag se att det svåraste var att möta mina känslor. Jag började skriva i stegen och insåg att det var en personlig förändring jag behövde. När jag höll mig drogfri utan att arbeta i NA:s program så gick det enbart på vita knogar och jag hade alla beteenden som alltid gett mig skuld och skam.

Idag har jag ett fint liv. Jag lever som sambo med killen som fick mig tillbaka till NA och har varit drogfri sedan den dagen, den 8 juni 2014. Jag har fått min son på heltid och jag har fått underbara bonusbarn. Jag har tak över huvudet och har ett arbete som jag trivs så himla bra med. Jag har fått ett vanligt “Svensson liv” och känner tacksamhet för små saker i livet. Jag sitter med ett leende på läpparna när jag skriver om hur tacksam jag är för mitt liv idag. Jag önskar att jag med ord kunde beskriva just den känslan av lycka men den är svår att få ner på papper.

"Mina relationer är sunda idag och jag har vänner som älskar mig för den jag är, och jag älskar dem. Deras ärliga kärlek gör så att kärleken till mig själv också växer"

Jag trivs i mitt egna sällskap idag och kan njuta av egen tid när barn och sambo inte är hemma. Jag har inte stora, orealistiska drömmar idag där jag måste trampa på folk i min väg. Jag vill och behöver inte skada mig själv eller andra för att få det jag vill ha. Idag är jag nöjd med det jag har och ser allt annat som jag får, som en bonus i livet. Mitt hopp om framtiden är att få fortsätta mitt liv drogfritt och få se mina barn växa upp med föräldrar som finns här för dem alla dagar i veckan. Jag vill ge dem en trygg framtid. Dagdrömmer, det gör jag gärna om livet, men vad som kommer hända, det vet jag inte och gläds av att det hela tiden kommer små överraskningar. Mitt liv är inte färdigskrivet och till skillnad från förr så vill jag inget annat än att leva det. Det gör ont i mig när jag tittar tillbaka, på hur dåligt jag mådde och hur tom jag var.

Drogerna hade verkligen tömt mig på allt och jag var verkligen död trots att min kropp levde. Jag fylls av sorg av hur illa det egentligen hade kunnat gå. Hur kan man önska ett slut på detta fina liv? Jag kan inte alls föreställa mig det idag. Om jag hade träffat den trasiga tjejen nu, hade jag kramat om henne, tagit hennes hand och lovat att allt skulle bli bra, precis som medlemmarna i Anonyma Narkomaner har gjort för mig. Den stöttning jag har fått av gemenskapen är jag så tacksam för. Jag är inte längre ensam. Jag är äntligen fri.

/Jessica

I början på slutet av mitt liv som aktiv beroende så fick jag ett missfall och som med allt annat på den tiden så hanterade jag det genom att tända på så fort som möjligt. Det blev fullt ös några dygn tills allt helt plötsligt stannade upp och jag var med om en väldigt, om en drogpåverkad, stark andlig upplevelse där Gud bevisade för mig att Gud finns. Vissa delar av det minns jag fortfarande helt klart. Det jag fick med mig från den upplevelsen var att Gud menade att jag skulle sluta ljuga och sluta dricka. Med min dåvarande syn på mig själv och mitt användande så tyckte jag själv att jag var väldigt ärlig om jag jämförde mig med alla andra jag umgicks med och varför sa Gud att jag skulle sluta dricka? Det är väl ändå drogandet som gav mig de värsta konsekvenserna? Det var först när jag kom på mitt första NA möte 2-3 år senare som polletten trillade ner. Jag måste bli ärlig mot mig själv om mig själv och att alkohol också är en drog för det var ju först när jag insåg det och slutade dricka som jag kunde sluta tända på förbli drogfri.

Under min tid i tillfrisknande har min uppfattning om Gud varit under ständig uppdatering kan man säga.

I början var jag livrädd för människor, fylld av skuld och skam och helt oförmögen att ens se en annan människa i ögonen. Men på möten kunde jag sitta längst bak närmast dörren och bara lyssna på er andra och få det hopp som jag så desperat sökte.

Jag hörde er läsa om och dela om Gud som ni uppfattar Gud

och för mig var det superviktigt för jag visste ju att Gud fanns och det fick mig att känna mig helt säker på att det var här Jag skulle vara. En psykolog hade säkert sagt att jag var psykotisk och det var jag nog också, men under den perioden när jag inte klarade av att umgås med någon annan än min dotter utan att få mer eller mindre panik så var relationen till Gud den mest levande relationen jag hade och kunde känna mig trygg i. Allt eftersom min drogfria tid växte och jag började känna mig mer och mer trygg med andra NA medlemmar så fick jag en mer balanserad relation till Gud. Åren gick och jag började känna mig ganska trygg även utanför NA. Jag hade skaffat mig ett arbete där jag dagligen hade kontakt med andra människor och min rädsla för dom minskade och hindrade mig inte längre för att göra det jag ville göra i mitt liv. Mitt behov av att söka stöd hos Gud för att klara av att möta livet på livets villkor avtog nästan helt.

Nu när jag varit drogfri så länge kan jag väl klara detta på egen hand?

När livet senare blev tungt började jag tvivla på om det ens fanns någon Gud, det kanske bara var mina psykoser och om det verkligen finns en Gud varför finns det så mycket elände? Med det tvivlet kom också tvivlet på programmet, är detta verkligen min väg? Nu när jag varit drogfri så länge kan jag väl klara detta på egen hand? Men som tur var så var jag så pass välprogrammerad att jag oavsett mina känslor och tankar fortsatte att gå till min hemmagrupp, pratade med min sponsor, skrev i mitt steg och fullföljde mina serviceuppdrag.

…ändå hade hittat tillfrisknandet och var så himla tacksam för det.

Under en H&I workshop på ECCNA i Birmingham vände det, dom läste upp ett brev från en NA medlem som var både HIV och Hepatit C positiv som satt på livstid med droger omkring sig 24/7 men ändå hade hittat tillfrisknandet och var så himla tacksam för det. Det blev den käftsmäll jag behövde för att hitta min Tacksamhet igen. Jag fick till mig att det inte längre handlar om vad jag kan få utan om vad jag kan ge tillbaka. Jag har ju redan fått ett fantastiskt liv allt tack vare Gud och NAs program och nu är det min tur att ge tillbaka det jag själv har fått. Idag väljer jag att se att det är så Gud verkar i mitt liv.

/Hanna

Hej, jag är en beroende och jag heter Jenny. Jag vill börja med att tacka alla som gör service i Never Alone-magasinet och för att jag blev ombedd att skriva ett bidrag. Mitt tema är hur kom det sig att jag började skriva i stegen? Jag har fått fundera en del på det. Det kan först verka som en väldigt enkel fråga eftersom stegen är en så grundläggande del av vårt program men det är inte självklart att någon börjar skriva i stegen bara därför, så jag har fått leta lite i min historia för att hitta mitt svar.

Jag är född och uppvuxen i Göteborg tillsammans med en syster och en ensamstående mamma, jag har inte så många klara minnen från min barndom, men jag har fått höra senare att dom första åren var lyckliga. Det var efter att mina föräldrar skilde sig och min mamma gifte om sig som mitt liv kom att präglas mer av våld i hemmet, missbruk och rädsla. Mina starkaste minnen från min uppväxt-tid är att mina känslor inte var okej, och jag var en väldigt känslig tjej så jag fick lära mig snabbt att trycka ner och glömma bort känslor och inte prata om mina känslor eller upplevelser som kunde uppfattas som känsliga av mina föräldrar. Jag kände mig inte hemma hos min familj eller i skolan och var väldigt obekväm bland människor vilket resulterade i mycket ångest som jag heller inte vågade prata om.

Självklart var inte det ett vinnande koncept och tillsammans med en ostabil hemmiljö ledde det mig till att jag började använda droger i mina tidiga tonår och känslan av att vara okej och accepterad gjorde att jag aldrig ens övervägde att sluta.

Jag tänker inte uppehålla mig så länge vid mitt missbruk eller gå in på så många detaljer men mitt användande fick snabbt konsekvenser så som dödsfall, våld, psykoser och trasiga relationer och mitt liv var ohanterligt innan jag fyllt 20 men det slog mig aldrig att det var drogernas fel, jag trodde att det var så livet var för alla!

Dom sista två åren i aktivt beroende var jag väldigt ensam, jag vågade inte vara bland andra människor utan låste ofta in mig och använde själv, jag var utmärglad, trasig både psykiskt, fysiskt och själsligt och hade ingenting kvar. Men jag hade heller ingen aning om att det fanns ett annat sätt att leva och hade vant mig vid tanken på att dö snart, vilket känns otroligt sorgligt när jag tänker på det nu.

I början av 2014 var jag på mitt första möte och grät mig igenom större delen av det, det var en kvinna som vände sig om när hon delade och tittade på mig under vad som kändes som hela delningen och det hon sa handlade om mig! Identifikationen fanns där men jag var så rädd för att leva drogfri att jag inte vågade gå tillbaka.

I augusti 2014 blev jag inlagd för sista gången (mitt cleandate är 15 augusti 2014, min första helt drogfria dag på 14 år, något jag är väldigt stolt över) och i den desperation jag kände då bad jag om hjälp och fick en behandling av soc. I den behandlingen ingick att gå på möten två gånger i veckan och det fanns två personer i min grupp som var väldigt engagerade i NA redan och gick på möten även på sin fritid och deras entusiasm smittade av sig på mig men jag var väldigt rädd för att delta i möten och prata inför så många människor, jag kände mig fortfarande väldigt otrygg i min drogfrihet och litade inte på människor.

Men slutet på min behandling närmade sig och jag skulle klara mig utan det stödet varje dag och paniken satte in. Jag var fullständigt på det klara med att jag skulle börja använda igen om jag inte gjorde något annorlunda, om jag bara gick tillbaka till samma platser, människor och aktiviteter som jag hade innan jag blev drogfri så skulle jag börja använda igen inom kort, så mycket visste jag. Så jag tog mod till mig och började gå på möte på min fritid också och delade om hur rädd jag kände mig men att jag verkligen inte ville börja använda igen, jag ville inte dö längre men jag stod inte ut med mig själv heller. Och då hände något som ofta händer i NA, ett av miraklen i programmet om du frågar mig, kvinnor slöt upp runt mig och gav sina nr och sina råd och bad mig att öppna möten med dom, det finns speciellt en kvinna från den här tiden som betydde och betyder väldigt mycket för mig och hon blev också min första sponsor.

Hon sponsrade i NA’s program och ville att jag skulle skriva i stegen, jag hade egentligen ingen aning om vad det innebar och förstod inte allt som sades på möten heller men jag var så villig att förändra mitt liv att jag hade gått med på vad som helst så länge det höll mig drogfri.

Det är egentligen svaret på frågan om hur det kom sig att jag började skriva i stegen Ett helt liv med droger i kombination med desperation över situationen och en önskan om att sluta använda. Jag ville ha ett nytt liv och var villig att jobba för det.

Stegen förändrade allt för mig, helt plötsligt fick jag utlopp för mina känslor och dom blev lyssnade på av min sponsor och jag fick utforska och bearbeta vad som hänt tillsammans med henne. Jag fick titta på alla rädslor som drivit mig att använda hela mitt liv, jag fick välja att förändra mina beteenden och attityder och plocka av mina masker och börja våga vara mig själv. Jag menar inte att det är lätt att skriva i stegen alla gånger men det är där som förändringen har börjat ske, för mig iallafall.

När jag skriver detta har jag varit drogfri i 2 år 9 månader och 14 dagar, jag har bytt sponsor men skriver fortfarande i stegen, för jag är tacksam för utvecklingen som jag får genom att göra det, jag har en bostad, en sund relation med en fantastisk man, ett jobb och ett tillfredsställande liv och inget av det hade varit möjligt utan NA och stegen.

Hade jag inte jobbat med mig själv och mina försvar, beteenden och defekter hade jag aldrig mognat till en person som kan vara en kollega, flickvän, vän, hyresgäst eller sponsor. Idag känner jag mig okej med att vara jag, vissa dagar mer än andra givetvis men jag älskar mig själv i grunden och jag känner mig accepterad och älskad av människorna i mitt liv, utan att behöva använda droger och det har också stegen hjälpt mig med annars hade jag aldrig varit kapabel att ta emot den kärleken.

Stegen är och har varit min livlina och jag rekommenderar alla att skriva i dom, det är där tillfrisknandet finns och det är där jag mognar som människa och förbereds på att möta livet på livets villkor och jag är evigt tacksam till NA s 12 steg! Tack igen för att jag fick skriva här och jag önskar er alla ett lyckligt och kärleksfullt tillfrisknande!

Med Kärlek Jenny

Hej! jag heter Emilie och jag är en beroende. Jag har nyss fyllt 30 år och har växt upp i NA kan man säga, åtminstone gått från ungdom till vuxen. Det är något som jag är stolt över och har mycket nytta av. Att ha fått möjligheten att lära mig att leva efter andliga principer efter min bästa förmåga så pass ung. Min drogfria tid är 11 år och 6 månader. Det har varit en resa som har handlat om både professionell, personlig och andlig utveckling. Framförallt är jag drogfri trots med och motgångar. Jag var strax över 18 år när jag klev in i programmet för att testa det på riktigt. Med riktigt menar jag att följa rekommendationerna, gå regelbundet på möten, ha en sponsor och arbeta med stegen. Jag hade då varit på några möten innan detta via en behandling och trodde någonstans djupt inne att NA kunde vara något för mig. Mitt första möte var i Jönköping och jag var ca 16-17 år gammal, jag minns inte exakt. Jag kommer ihåg det mötet som att det vore igår. Jag var livrädd men tyckte att det fanns något där. Det var en kvinna där som är drogfri än idag som delade om att hon kom ung till NA och började göra service för att lära känna människor och komma in i gemenskapen. Jag var inte redo att sluta men tänkte att detta verkar bra men inte nu. Jag älskade ju droger då och även om konsekvenserna hade blivit stora så var det fortfarande kul. Åtminstone så lurade jag mig att tro det i alla fall. Jag kom hem och började använda mycket snart igen. Denna gång var det inte roligt längre.

Jag led men kunde inte sluta av egen kraft och försökte knappt därför. Beroendets kraft var för starkt inom mig

Jag blev till slut inlåst med ett LVU på låst behandling för att sedan komma vidare till en 12-stegsbehandling. Detta blev början på mitt drogfria liv med NA som grund.

Sedan denna tid har jag gått igenom de 12 stegen och utvecklats massor från den lilla rädda flicka som jag var. Jag har slipat bort några av mina defekter eller åtminstone ned även om de kommer upp till ytan mellan varven. Jag har i perioder gjort en hel del service och genom det har jag fått ge tillbaka en del av det NA gett mig. Det som jag inte ska sticka under stolen med är den tillväxt som person jag gjort när jag utsatt mig för NA-service. Jag är så tacksam för alla människor i NA som tror på mig och alltid stöttar mig. Det är det vi gör med varandra. Vi är den kärleksfulla familjen som vi alla kanske inte haft. Även om min familj i många lägen verkligen är bra så är stödet från NA-vänner något jag aldrig skulle vilja vara utan.

Jag började plugga ganska snart efter att jag blev drogfri och det ena har lett till det andra. Efter plugg kommer jobb och visst är jag bara i början av en karriär som jag drömde om innan jag kom med i programmet. Jag vågade nog bara tro på att jag skulle kunna få ett jobb, inte att jag skulle kunna får en utbildning och ett mera kvalificerat arbete. Vägarna är sällan raka och det är de inte för mig heller, men när jag ser tillbaka på det livet som jag hade och vad jag nu har kan jag inte mera än att vara tacksam. Tacksam för att jag har ett stabilt liv, ett stabilt tillfrisknande med många fantastiska människor omkring mig en utbildning som ger mig en ekonomisk trygghet och en känsla av att bidra med något. Jag är i dag en självständig och självförsörjande person som jag är mycket stolt över. Detta hade aldrig varit möjligt utan ett program. Om jag får önska mig något idag så är det att jag ska fortsätta känna så här inför programmet resten av mitt liv så at jag kan fortsätta vara drogfri och utvecklas både andligt och personligt.

Tack för att jag fick möjligheten att skriva denna text och tack NA för allt

När jag ser på hur mitt liv ser ut idag och jämför med hur det såg ut när jag först kom till NA kan jag inte undgå att bli förundrad, tacksam och helt ärligt, en smula förvånad. För en utomstående betraktare skulle förmodligen mitt liv framstå som rätt normalt och vanligt. Jag är 32 år, pluggar på högskola, har ett extrajobb, två barn, en hobby, vänner och så vidare. För min egen del är ingenting av det jag har idag självklarheter. Givetvis kan jag ibland ta det för givet, jag går inte runt varje stund av varje dag med en förvånad min och förundras över att det (oftast) finns pengar på kontot och mat i kylen. Men ibland gör den sig påmind – den genuina känslan av tacksamhet. Den kommer när jag sitter på ett möte, när jag skriver i stegen, pratar med andra tillfrisknande beroende, hjälper en nykomling, eller som härom veckan – när jag hittar ett gammalt kort på mig själv från tiden innan NA. Den där tjejen på kortet, hon med röda ögon och mycket smink. Hon som tänkte att hon aldrig skulle hitta någon som kunde älska henne för den hon var, hon som aldrig skulle bli mamma, aldrig få ett jobb och som var så korkad att hon aldrig skulle kunna utbilda sig till någonting vettigt.

Hon var jag och hon hittade, tack och lov, till Anonyma Narkomaners program.

Den där självbilden jag hade när jag kom in i rummen gav sig inte av så lätt alltså! Den var rejält fastnaglad och skapade en massa rädslor. Till en början vågade jag ”bara” gå på möten. Jag undvek kontakt med andra NA-medlemmar, framförallt de kvinnliga och höll mig mest för mig själv. Samtidigt var jag rädd för att kliva tillbaka ut till aktivt beroende. Till slut blev den ena rädslan starkare än den andra och jag skaffade sponsor, började arbeta i stegen och göra service. Ganska tidigt i mitt tillfrisknande fick jag ett jobb. Jag var LIVRÄDD för att mina kollegor skulle få reda på min bakgrund och var ofta oärlig om jag fick frågor om mitt privatliv. Mitt arbete blev återigen ett sammanhang där jag isolerade mig, men nu hade jag tack och lov tagit steget in i NA och gemenskapen blev min fristad. I min hemmagrupp och i relationen med min dåvarande sponsor började jag våga visa vem jag egentligen var, både för mig själv och andra. Genom att jag arbetade med stegen kunde jag se att de där föreställningarna jag hade om mig själv inte stämde.

Sakta började jag känna att jag ville saker med mitt liv och inte bara det – jag började se att det faktiskt kunde vara möjligt att genomföra. En stor förändring kom när jag hade cirka sju år i tillfrisknandet. Ända sedan jag var liten har jag älskat att spela teater och stå på scen, en passion som såklart gick förlorad i mitt aktiva beroende. När jag kom in i NA tänkte jag att det där inte var något för mig längre. Sanningen var egentligen att jag inte vågade prova. Efter sju år av att ha arbetat med mig själv i NA blev lusten att göra något jag älskar starkare än rädslan för att möta en massa ”normala” människor och riskera att misslyckas eller inte passa in. Jag anmälde mig till en teaterkurs och idag, fyra år senare är teatern en stor och viktig del av mitt liv. Samma sak var det med min utbildning. Till slut var jag så jäkla trött på att betrakta mig själv som korkad och anmälde mig till ett program på högskolan. Jag var livrädd till en början, tänk om jag fattar allt fel, tänk om alla andra är smartare än jag, tänk om jag misslyckas. Idag har jag pluggat i 3,5 år och ingen av mina ”tänk om-tankar” har hittills visat sig ha någon förankring i verkligheten.

För mig har det krävts, och kräver ibland fortfarande, mycket mod att ta steg ut i samhället och sammanhang som inte är NA. Det modet får jag genom att fortsätta gå på möten, göra service, jobba i stegen, ha kontakt med min sponsor och mina vänner i gemenskapen. NA är grunden i mitt liv. Jag gillar mitt liv idag och jag gillar mig själv! Rädslorna finns där fortfarande, men med hjälp av programmet kan jag se, acceptera och hantera dem.

Tack för att jag fick dela med mig, jag är en beroende som heter Linn

En berättelse om att vara en beroende som fortfarande lider, inne i våra rum.

När jag kom in i det här programmet och började gå på möten så visste jag inte skillnad på gruppmöten på behandlingshemmet, NA-möten och andra 12-stegsmöten. Jag var panikslagen och gick på alla möten som fanns i staden.

Under två års tid var jag inskriven på ett behandlingshem och gick på möten varje dag. Jag verkligen mötesboostade och behöll min drogfrihet. Jag gick på möten, åkte på distriktsmöten, konvent land och rike runt och mådde bara dåligt, jag fick ingen kvalité på min drogfrihet och hankade mig fram på möten och gemenskap. Hela jag var ett känslomässigt kaos.

Jag löste min fullständigt ohanterliga situation med att bli gravid och det är med sorg i hjärtat jag ser tillbaka på denna tid. Jag kunde inte hantera livet och var helt under isen. Jag var i kontakt med psykiatrin men jag förstod inte var det var för fel på mig. Jag ville hitta en lösning och förstod inte att jag hade den mitt framför mig men kunde inte se den — jag hade ingen sponsor och inget program.

När jag hade sju års drogfrihet skaffade jag en NA sponsor, jag hade haft en tidigare men inte använt mig av henne. Nu började en resa som var svår och jag hittade inte riktigt rätt, men jag var på väg i alla fall. Jag började skriva i stegen men fick ingen känslomässig kontakt med vare sig stegen, litteraturen eller mig själv. Jag skrev utan förankring men hade min service som höll mig kvar i gemenskapen. Under denna tid så flyttade jag med min son norrut och hamnade i en stad där det fanns en NA grupp som inte var grumlad av behandlingshem. Budskapet var tydligt och klart och medlemmarna tog hand om varandra och jag fick erfarenheten av att ha en hemmagrupp. För första gången kände jag att jag tillhörde och att jag hade ett rum att gå till som var tryggt och jag hade nu 11 års drogfrihet.

Jag började göra service på regionsnivå och fick en helt ny inblick i service och hur gemenskapen är uppbyggd och vilket arbete vi gör tillsammans.

Jag fick nya erfarenheter från gemenskapen och vad den har att ge, fick möjlighet att besöka New York tillsammans med en vän och blev visad en gemenskap som tilltalade mig och här började en spännande resa för mig med nya erfarenheter. Jag började göra service på regionsnivå och fick en helt ny inblick i service och hur gemenskapen är uppbyggd och vilket arbete vi gör tillsammans.

Jag bytte sponsor igen och började arbeta i stegen lite mer engagerat men jag var fortfarande en beroende som led in våra rum. Jag var så van att lida att jag inte riktigt förstod att det var så. Skammen var såklart stor, att ha så många års drogfrihet men ändå inte få någon ordning på mitt känslomässiga kaos som alltid fanns på min insida. Skammen var så stor att jag inte vågade dela med mig om vad som pågick så jag började åter igen att bygga en falsk utsida. Men jag skrev på i mina steg och livet började sakta förändras och när jag satt i på ett hotell i Stockholm och lämnade över mitt steg 11 till min sponsor så förstod jag att jag inte kommer lida mer, jag hade knäckt koden som hade suttit så långt inne. Jag var befriad och jag visste vart jag var på väg och vad meningen med mitt liv skulle bli.

Jag har idag många sponseer som jag guidar i stegen och erbjuder ett nytt sätt att leva, ingen beroende skall behöva lida i rummen som jag har gjort och det är det budskapet som jag idag försöker förmedla. Skaffa en hemmagrupp, skaffa en sponsor, arbeta i stegen och gör service.

Carina

Hej jag är en beroende som heter Orley.

Jag tänkte dela med mig av mina tankar och erfarenheter om att gå på virtuella möten alltså ett webb- eller online möte vad man nu skulle välja kalla det. Vi har en sådan grupp på nätet som heter Femte-gruppen. Jag hade ingen aning om att det fanns tills jag blev sjuk och inte kunna komma iväg på möte. Det var då min sponsor föreslog att jag kunde gå på ett online möte.

Jag väntade ett tag med att gå på mitt första online möte, men efter att jag hade åkt iväg på några talar möten och pratat med några personer som hade eller gick på online möten som jag blev nyfiken. Jag logga in läste hur man skulle skapa en användare och hur man skulle göra. Det finns bra video instruktioner som visar hur allt fungerar. Den datornörd som jag är så kollade jag på videon och fick veta hur man gör. Det första jag såg när jag kom in var chattrummet och jag blev fundersam om hur det skulle gå till. Det dök upp flera personer innan mötet började. Jag satt hemma i mitt vardagsrum framför min dator och skulle gå på ett NA möte. Jag minns att det kändes spännande och samtidigt kändes det underligt eftersom det fanns inga människor runt omkring mig, för att det är ju det jag är van vid.

Mötet började och mötesledaren bad oss om att läsa pamfletterna. Jag satt igång och läste ena va pamfletterna genom att prata i micken. Så fort jag presenterade mig som en beroende och började läsa NA;s litteratur kändes det som att jag var på ett NA möte. Vi turades om och läsa och sen kom dagens text och det mötet jag var på lästes det ett stycke ur boken Living clean. Det för mig var väldigt spännande för att jag hade inte läst så mycket ur den. Jag kom på mig själv några gånger att svävade bort i mina tankar då jag inte hade folk omkring mig tog upp mobilen och blev lite ofokuserad men sen komma tillbaka och fokuserar på mötet.

Efter litteraturläsningar började delningsrundan en i taget och folk kunde dela både verbalt och i text. Det var så givande och jag kände att jag fick höra många delningar från andra tillfrisknade beroende från andra gruppen än min hemmagrupp. En del va utomlands på semester eller jobbade utomlands och vill ha ett svenskt möte. Så delningarna varierade otroligt mycket och det gav mig väldigt mycket. Tiden gick fort och vi gick mot mötets slut. På fysiska möten brukar man läsa vissa verser i pamfletterna högt tillsammans. Att be Sinnesrobönen bara med en annan person kändes det lite udda. Det är nog det enda skillnaden mellan fysiskt och online möten. Visst känns det annorlunda när det inte finns andra personer närvarande men jag ser online möten som ett superbra komplement till fysiska möten inte för att ersätta dem, för jag tror att man behöver båda och. Att den dagen man är sjuk eller på grund av andra omständigheter kan inte komma iväg till ett möte så är online mötena perfekta. Idag jag bor i en stad där det inte finns möte varje dag, men jag har online mötet Femte-gruppen som komplement i mitt mötesgående och tillfrisknade för att få flera möten att gå på.

Vill säga tack till alla i Femte-gruppen som håller mötena öppna så jag kan gå på flera möten i veckan.
Kram Orley